Bli medlem i Unga Aktiesparare här
Kan köp av 30-årsjubilerande Pokemons samlarkort vara ett spännande komplement till placeringar i aktier och fonder? Absolut. Men det är också ett måste att ha koll på förutsättningarna och veta vad du satsar ditt kapital på – och varför du gör det, skriver Douglas Forsling.
Mitt namn är Douglas Forsling. Jag har varit aktiv inom Unga Aktiesparare i över 15 år och är i dag ordförande i Unga Aktiesparares Asset Management. På sociala medier känner många mig som Investacus, där jag skriver om börsen, investeringar och sparande. Men på senare tid har en annan sida av mig börjat ta allt större plats. I Dagens industri blev jag till och med kallad ”Pokémoninvesteraren”.
Vad många inte vet är nämligen att jag också är en närmast besatt samlare av Pokémonkort. Den delen av mitt liv har numera fått ett eget hem under namnet PokéSetHunter, där jag delar samlandet, Pokémon TCG och jakten på nya – och gamla – kort. På ett sätt passar mina två alias ganska bra ihop. Investacus är investeraren i mig. PokéSetHunter är samlaren. Problemet är bara att de två världarna har börjat flyta ihop.
För är man en Unga Aktiesparare i hjärtat – medlemsåldern passerade jag för länge sedan – börjar man förr eller senare fundera på om det går att tjäna pengar även på sin hobby.
16 000 kort senare
I dag har jag över 16 000 unika Pokémonkort och ytterligare flera hundra dubbletter. På senare år har jag dessutom börjat ”investera” i Pokémon. Jag sätter investering inom citationstecken, men i ordets enklaste bemärkelse är principen densamma: köpa någonting i dag i hopp om att någon annan vill betala mer för det i framtiden.
Idén föddes när jag tittade på Pokémonprodukter som jag hade köpt några år tidigare och upptäckte att flera hade gått upp till minst tre gånger vad jag själv hade betalat. Eftersom Pokémon redan var en dyr hobby började investeraren i mig räkna.
Tänk om jag i stället för att öppna allt köpte flera exemplar, öppnade några och lade undan resten? Om jag sedan sålde de oöppnade produkterna tre till fem år senare skulle de kanske kunna finansiera nästa omgång inköp. Gamla Pokémonprodukter skulle helt enkelt betala för nya.
Det låter väldigt rationellt.
Problemet är bara att jag är samlare först och Pokémoninvesterare sist. Och samlare är generellt ganska dåliga på att sälja saker de tycker om.
Hur värderar man en bit kartong?
Pokémon fyller 30 år under 2026 och jubileet har bidragit till den enorma uppmärksamheten kring varumärket. Dessutom har generationen som växte upp med Pokémon blivit vuxen och fått pengar. Barnen som bytte kort på skolgården kan i dag lägga betydligt större summor på att köpa tillbaka delar av sin barndom.
Och priserna har blivit extrema. Ett av de mest uppmärksammade exemplen är Logan Pauls Pikachu Illustrator, som såldes via Goldin för 16,5 miljoner dollar. Omkring 147 miljoner kronor för en liten bit kartong med en japansk figur på.
Till och med jag tycker att det är galet.
Men det är också här Pokémon blir intressant ur ett investeringsperspektiv. När vi analyserar ett bolag tittar vi på vinster, kassaflöden och vilken avkastning verksamheten kan generera. Ett Pokémonkort har inget av detta. Det betalar ingen utdelning och genererar inget kassaflöde. Värdet bestäms helt enkelt av vad någon annan är villig att betala.
Jag brukar därför förenkla värdet på ett Pokémonkort till fyra faktorer: unikhet, skick, användbarhet och popularitet.
Unikheten är ganska självklar. Finns det få exemplar av ett eftertraktat kort blir priset högre. Skicket spelar också stor roll och är anledningen till att gradering blivit en sådan enorm del av hobbyn. På vissa kort kan skillnaden mellan ett mediokert och perfekt graderingsbetyg innebära skillnaden mellan hundralappar och tiotusentals kronor.
Samtidigt slår unikhet ofta skick. Jag har kort som ser ut som att fyraåriga Douglas lekte med dem i sandlådan och sedan stoppade dem i fickan. De kan ändå vara värda 1 500 kronor, medan andra kort i nyskick knappt är värda någonting.
Användbarheten kommer från att Pokémon faktiskt är ett kortspel. Man bygger en lek med 60 kort och möter någon annan som gjort samma sak. Vissa kort är därför eftertraktade eftersom de helt enkelt är väldigt bra att spela med.
Slutligen har vi populariteten. Alla Pokémon är inte lika populära. Charizard, Pikachu, Gengar, Umbreon, Rayquaza, Lugia och Dragonite har exempelvis enorma skaror av samlare. Hittar du gamla exemplar av dem hemma hos dina föräldrar kan det därför vara värt att titta en extra gång.
Eller ringa mig.
Min ”indexfond” för Pokémon
Hur investerar jag då själv?
Det första man behöver förstå är att öppna Pokémonpaket nästan alltid är en dålig affär ekonomiskt. Boosters är ungefär som trisslotter med extremt dålig återbetalning. Visst kan du öppna setets dyraste kort, men sannolikheten är låg.
Fantastiskt kul? Ja.
Bra investering? Nej.
I stället gör jag vad jag brukar kalla indexinvestering i Pokémon. När ett nytt set släpps köper jag ofta två till fyra exemplar av några av de större produkterna. Jag öppnar en eller två och lägger undan resten oöppnade i tre till fem år.
På de produkter jag har ägt i omkring fem år har den genomsnittliga värdeökningen varit runt 300 procent. Det betyder naturligtvis inte att samma utveckling kommer fortsätta, men hittills har strategin fungerat ungefär som jag hoppades. När äldre produkter säljs kan pengarna användas för att köpa nya. Hobbyn börjar åtminstone delvis finansiera sig själv.
Det är också det närmaste jag kommer en investeringsstrategi inom Pokémon. I stället för att försöka hitta exakt vilket enskilt kort som kommer rusa i pris köper jag flera produkter från olika set och låter tiden göra jobbet.
Problemet med mina bästa ”investeringar”
Ironiskt nog har den största värdeökningen sannolikt inte kommit från mina förseglade produkter utan från själva kortsamlingen. Mitt mål är att äga minst ett exemplar av varje kort från alla engelska Pokémon-set. Under vissa år har det uppskattade värdet på samlingen ökat med 20–30 procent.
Problemet är att jag nästan bara säljer dubbletter.
Värdet är därför lite som aktierna för en företagsgrundare. På pappret kan innehavet vara värt mycket, men säljer grundaren allt tappar han också kontrollen över bolaget. På samma sätt försvinner hela poängen med min samling om jag börjar sälja korten jag faktiskt samlar på.
Jag har dessutom ganska dålig koll på anskaffningsvärdet för många av mina kort. Några köpte jag för nästan 30 år sedan. Det känns lite hårt att förvänta sig att fyraåriga Douglas skulle föra Excel över sina Pokémoninvesteringar.
Även om jag redan då gillade att räkna slantar. Någon måtta får det vara.
Ett exempel är min Shining Charizard från Neo Destiny. Jag köpte den för åtta–nio år sedan för omkring 1 100 kronor och minns fortfarande hur vansinnigt mycket pengar jag tyckte det var. I dag har exemplar i liknande skick sålts för över 20 000 kronor.
På pappret en fantastisk investering. Men det finns ett problem.
Jag vill ju inte sälja den.
Pokémonkort har faktiskt slagit S&P500 (USA börsen) och Meta (Facebook och Instagram) Platforms sen 2005 till i dag. Vi pratar inte om lite heller. Pokémonkort är upp nästan 4000%, Meta Platforms är upp 2500% och S&P500 är upp 500%. Så här vinner Pokémonkort också.
Borde man investera i Pokémon?
Om någon frågar mig om jag rekommenderar Pokémon som investering är svaret därför enkelt:
Nej.
Marknaden är betydligt mindre likvid och transparent än börsen. Prissättningen är svårare att verifiera, transaktionskostnaderna kan vara höga, skicket påverkar värdet enormt och förfalskningar förekommer. Dessutom drivs samlarmarknader av trender, nostalgi och hype. Att Pokémon fyller 30 år just 2026 är knappast något som minskar den risken.
Så nej, jag skulle aldrig rekommendera någon att sälja sina indexfonder och fylla garderoben med Pokémonprodukter.
Men frågar du vad jag kommer att göra är svaret annorlunda.
Jag kommer fortsätta samla, jaga korten som saknas och spela Pokémon TCG. Jag kommer också fortsätta köpa några extra produkter som får ligga oöppnade i garderoben i några år. Förhoppningen är att jag senare kan sälja dem och låta gamla Pokémonköp finansiera nya.
För i slutändan är jag fortfarande samlare först och Pokémoninvesterare sist.
Vill du följa investeraren i mig hittar du mig som Investacus, där jag skriver om börsen, investeringar och sparande. Vill du i stället följa samlaren hittar du mig som PokéSetHunter, där det handlar om Pokémonkort, Pokémon TCG och jakten på att bygga samlingen ett kort i taget.
Investacus är investeraren. PokéSetHunter är samlaren. Douglas Forsling är tyvärr den som finansierar båda.
