2021-07-09

Därför behövde premiepensionen förändras

Tryggheten är A och O i premiepensionen – fondskandalerna får aldrig ske igen. Men med lite perspektiv borde vi kunna backa och ställa oss frågan om de förändringar som redan gjorts räcker?
Nordnets sparekonom Frida Bratt manar till lugn när det kommer till nya PPM-förändringar. Foto: Nordnet.

Denna artikel framgår ursprungligen ur Stock Magazine nummer 2 2021

TV4-journalisten Jens B Nordströms bok “Det stora pensionsrånet” lämnar egentligen ingenting ytterligare att önska i beskrivningen av hur Falcon Funds svindlade till sig pengar från svenska pensionssparare. Det är rekommenderad läsning för alla som vill förstå magnituden av de uppmärksammade fondskandaler som präglade nyhetssidorna under några intensiva år.

Kort sagt kunde Falcon Funds dels flytta pensionssparare utan deras kännedom, dels mjölka fonderna på pengar via komplicerade finansiella instrument, i Falcons fall via så kallade ETI:er – Exchange Traded Instruments – som köptes till kraftiga överpriser.

Skandalen är oerhörd, just för att den får sin extra dimension av att den sker i ett fonderat system som drivs av staten. Många upplevde det som att staten, via Pensionsmyndigheten, givetvis måste vara garanten för att allt går riktigt och rätt till. Det handlar ju om ett egentligen tvingande statligt system. Du måste ha dina pengar i premiepensionen.

Du kan visserligen ha dem i AP7 Såfa, det statliga icke-valsalternativet, men problemet med de aggressiva telefonförsäljare som dök upp som svampar ur marken några år efter att systemet sjösattes var att de i försäljningssamtal ofta baktalade ”Såfan”. Människor lurades att tro att deras pengar inte var trygga där, och uppmanades att flytta till ”tryggare” alternativ. Som förstås ofta visade sig vara skräpprodukter med skyhög avgift. Och, i vissa fall skulle det visa sig, fullproppade med komplicerade finansiella instrument. Även i Allra-fallet kan man konstatera, trots att ingen är fälld för att ha gjort något brottsligt i den härvan, att instrumenten inte var till spararnas fördel.

LÄS ÄVEN: Ta kontrollen i sommar – både på och utanför börsen

Hur kunde fondskandalerna ske? En grundläggande problematik var Pensionsmyndighetens roll. Pensionsmyndigheten bedrev ingen tillsynsverksamhet, och hade inte mandat att säga nej till fondbolag som ville in på fondtorget. En fond och ett fondbolag som hade tillstånd av Finansinspektionen skulle också kunna erbjuda sina produkter till de svenska pensionsspararna i premiepensionen. Det är lätt att vara efterklok. I efterhand kan man se att Pensionsmyndigheten behövde en betydligt kraftfullare roll med starkare mandat.

Efter att Allra och Falcon figurerat på löpsedlar och uppslag under åtskilliga månader agerade Pensionsmyndigheten snabbt. Man föreslog 2017 ett 30-punktsprogram med åtgärder för att få bukt med oseriösa aktörer. Och det var tvunget att ske snabbt.

Tänka ett steg till

800 fonder på fondtorget bantades ned till cirka 500. De som slängdes ut var sådana som inte levde upp till Pensionsmyndighetens nya krav; minst tre års historik och minst en halv miljard i förvaltat kapital. Bland annat. Det var absolut nödvändiga åtgärder, enormt viktiga.

Men politikerna ville raskt gå vidare och göra fondtorget till ett torg där staten är upphandlare och väljer ut vilka fonder som ska få vara med. Det är den förändring som nu är på gång, och som innebär en ännu större utrensning av fonder. Staten ska via en ny myndighet bli huvudman som ska välja ut de bästa fonderna i varje kategori. Antal fonder väntas landa på 150–200 stycken. Det innebär, får man anta, att det kommer att finnas flera globalfonder att välja på, men inte särskilt många Japanfonder, exempelvis. Detta eftersom spararnas efterfrågan ska vara med och styra utbudet.

Det här måste inte vara fel. Men färre fonder tror åtminstone inte jag bör vara ett självändamål. Det var Pensionsmyndighetens otillräckliga roll, mandat och verktyg för att sätta stopp när fondskojarna blev allt mer uppfinningsrika som möjliggjorde skandalerna.

Jag gissar att de oseriösa aktörerna på fondtorget åkte ut i och med 30-punktsprogrammet. Varför man inte först utvärderar det steget, innan man nu går vidare med nästa, har politikerna inte lyckats förklara. Jag gissar att det var ett utslag av ilska och krav på handlingskraft i stundens hetta som fick flertalet politiker att ställa krav på få fonder på fondtorget.

Det bästa vore att hitta en balans mellan trygghet och valfrihet. Tryggheten får det aldrig trummas på. Men kanske borde vi, nu när vi fått lite perspektiv, kunna backa och utvärdera de åtgärder som redan gjorts. Är det möjligt att de räcker? Det var inte antalet fonder som gjorde att pensionsspararna mjölkades på pengar.

MISSA INTE: Spara sunt – lägg grunden till ditt drömliv