Bli medlem i Unga Aktiesparare här
Förändringar kommer att ske – men mycket kommer också att vara sig likt. Cristofer Andersson, som bland annat skrivit boken ”Vem är Warren?”, tror inte att Berkshire Hathaway kommer att tappa fotfästet efter Warren Buffetts vd-avgång. Men det är också viktigt att ge efterträdaren Greg Abel tid på sig att växa in i rollen som ansvarig för investmentbolaget.
Voltaire och Mark Twain
Jag har ett par favoritcitat som jag ofta återkommer till i mina tankar. Det ena, ”history never repeats itself. Man always does”, populariserades av Voltaire i upplysningens Frankrike och det andra, ”history doesn’t repeat itself, but it often rhymes”, av Mark Twain under den förgyllda åldern i USA. Båda kan och bör med fördel inte bara appliceras när vi diskuterar historia, samhället och världen i dess allmänhet, utan även börs och investeringar i synnerhet.
Historien lär oss att människan har en förmåga att alltid finna en lösning, om än att det i vissa fall tar mer tid än i andra. Om detta inte var fallet skulle vi i dag vara utdöda och vare sig jag eller du skulle kunna skriva respektive läsa dessa rader. Allt från att våra stamfäders stamfäders stamfäders skulle klara av en livsavgörande förflyttning för att inte riskera att dö av väder eller svält till vaccinet mot Covid-19.
Eller varför inte, den i sammanhanget lilla likväl viktiga, räddningsoperationen för besättningen på Apollo 13 1970? I vissa fall går det snabbt, i andra långsamt, men studerar vi helheten och inte låter oss fastna i detaljer har vi alltid levt upp till Jeff Goldblums klassiska replik från Jurassic Park från 1994: ”Life finds a way”.
Vad har allt detta med Berkshire Hathaway att göra? Kanske inget, kanske allt.
Berkshire är större än Warren Buffett
Den stora frågan är inte om Berkshire Hathaway kommer att överleva Warren Buffett, utan hur bolaget kommer att utvecklas utan honom. Historien är full av exempel på företag, såsom Intel och kanske än mer passande, Starbucks, som tappat riktning när en ikonisk grundare eller ledare har lämnat scenen.
Samtidigt är Berkshire inte vilket företag som helst. Buffett, som fyller 96 år i år och alltjämt är kvar som ordförande, har under flera decennier medvetet byggt en organisation som ska fungera även utan honom. Är det något som Oraklet från Omahas historik vittnar om är det att inget tas för givet och varje steg föregås av en intensiv tankeprocess.
Förvisso har han gått på nitar. Han är ju trots allt mänsklig, men är det något som framkommer när man studerar resan från (investmentbolaget) Berkshires grundande är det att varje steg som har tagits har föregåtts av en plan hur nästa och nästnästa ska ske. Second level thinking är inte något ord som Buffett eller någon av hans kollegor slänger sig med, utan till skillnad från flera andra applicerar man det.
Greg Abel är ingen nykomling med vatten bakom öronen som kastas in i rampljuset från ingenstans. Tvärtom har han under många år varit en central del av koncernen i framför allt Berkshire Hathaway Energy och fått Buffets förtroende. Han har dessutom haft möjlighet att studera hur Buffett fattar beslut, inte bara rörande investeringar, utan även kapitalallokering, företagskultur och ledarskap.
Det betyder inte att övergången blir smärtfri, eller att inga misstag kommer att ske – räkna med att samtliga kommer att förekomma. Marknaden kommer sannolikt att jämföra Abel med Buffett under många år framöver, vilket i sig är en närmast omöjlig uppgift. Ingen investerare i modern tid har haft samma meritlista som Buffett och vad krävs för att nå densamma? Tid. Det är något som dagens investerare inte tycks ha tålamodet att ge. Avkastning ska komma i dag, gärna i går.
Samtidigt finns det en risk att investerare fokuserar för mycket på personen Buffett och för lite på systemet Berkshire. En stor del av bolagets framgångar har byggts upp genom decentralisering. Dotterbolagen drivs i hög grad självständigt och många av de chefer som ansvarar för verksamheterna har suttit på sina poster under lång tid. Berkshire är därför mindre beroende av en enskild individ än vad många kanske tror.
Elefantbössan är laddad
En annan aspekt som talar till Abels fördel är att han inte behöver skapa ett nytt Berkshire. Hans uppgift är snarare att förvalta och vidareutveckla det som redan finns än något annat. Det kan låta enkelt, men är i praktiken en stor utmaning värdig sin Herkules.
När ett bolag når Berkshires storlek blir varje investeringsbeslut svårare. Möjligheterna blir färre, eftersom investeringarna måste vara så stora för att göra verklig skillnad för koncernens resultat.
Här kan intåget på den japanska marknaden sedan ett par år vara fortsatt intressant att hålla koll på – inte minst då regeringen i att samarbeta med Financial Services Agancy (FSA) i Shogunernas land driver en omfattande reformagenda för att fördubbla utländska direktinvesteringar till 1,2 biljoner yen, motsvarande 800 miljarder USD, fram till 2030. Det ska jämföras med dagens cirka 350 miljarder USD.
Just storleken är både Berkshires största styrka och dess största problem. Kassan uppgår till 347,7 miljarder dollar, motsvarande 51 procent av Sveriges BNP, och ger bolaget en unik flexibilitet. När andra tvingas sälja kan Berkshire köpa. När kreditmarknader fryser kan Berkshire agera långivare. När paniken sprider sig kan Berkshire vara den lugna parten i rummet, likt man var under finanskrisen där men mer eller mindre var räddaren i nöden för Goldman Sachs, General Electric och Bank of America.
Dock fungerar samma kassa också som en bromskloss under perioder då marknaden stiger kraftigt och värderingarna redan är höga, som fallet har varit sedan drygt två–tre år.
Det är därför jag tror att Berkshires nästa riktigt stora period av överavkastning kommer i samband med en större marknadskorrektion eller rent av en börskrasch. Historiskt har Buffett ofta varit som mest framgångsrik när andra investerare varit som mest rädda – ”be fearful when others are greedy and greedy when others are fearful”.
Finanskrisen 2008 är kanske det tydligaste exemplet. Medan många aktörer kämpade för sin överlevnad kunde Berkshire investera på villkor som få andra hade tillgång till.
Skulle vi få ett liknande scenario under de kommande åren finns det goda möjligheter för Abel och hans team att visa att modellen fortfarande fungerar. Det är då den laddade elefantbössan kan tas fram igen. Inte för att köpa fler små innehav, utan för att genomföra affärer som verkligen påverkar Berkshires framtida utveckling.
Den visa kommer ihåg WWW
Mycket av debatten kring Berkshire kretsar i dag kring artificiell intelligens, halvledare och ny teknik. Kritiker menar att bolaget har missat tåget, likt man fick utstå kritikers spott och spe under millennieskiftet. Kanske kommer du ihåg veckomagasinet Barrons fyndiga rubrik den 27 december 1999 – ”What’s Wrong, Warren?”. Akronymen WWW fick där en ny betydelse, men vi vet alla vem som fick skratta sist.
Nu hörs samma toner, men jag är inte säker på att det är rätt analys. Berkshire har aldrig försökt äga allt som stiger mest för stunden. Filosofin har alltid varit att köpa starka verksamheter till rimliga priser och sedan låta tiden arbeta. Ibland innebär det att man missar vissa trender, men också att man ofta undviker de mest spekulativa excesserna. Fokus är ständigt på den befintliga nedsidan, inte enbart på den potentiella uppsidan á Charlie Munger ”invert, always invert”.
Det är fullt möjligt att Abel kommer att vara mer öppen för investeringar inom nya teknikområden än vad Buffett har varit under sina sista år som vd. Likväl har jag svårt att se att Berkshire plötsligt skulle börja jaga hajpade bolag utan hänsyn till värdering eller kassaflöden. Kulturen sitter för djupt rotad för det.
Le roi est mort, vive le roi
I slutändan handlar investerande om tålamod – ”investing is not a game where the guy with the 160 IQ beats the guy with the 130 IQ… what you need is the temperament to control the urges that get other people into trouble in investing”. Det var sant när Buffett tog över Berkshire på 1960-talet och det är lika sant i dag.
Marknaden förändras, tekniken utvecklas och nya generationer investerare kommer in med nya verktyg och perspektiv. Emellertid består de grundläggande principerna kring risk, värde och kapitalallokering.
Därför tror jag att många gör misstaget att bedöma Berkshire utifrån de senaste två eller tre åren i allmänhet, men sedan Abels tillträde i synnerhet. Om historien har lärt oss något är det att riktigt stora investeringsresultat sällan avgörs på kort tid, utan i stället över hela marknadscykler.
Först om tio år kommer vi på allvar att kunna utvärdera Abels första period som ledare för Berkshire Hathaway. Min gissning är att betydligt fler då snarare kommer att tala om kontinuitet än om revolution och jag skulle inte bli förvånad om man också har presterat bättre än sitt jämförelseindex, S&P 500.
När Karl VI dog och efterträddes av Karl VII 1422 lät man proklamera ”Le roi est mort, vive le roi”, som i dag är mer känt för den engelska versionen ”The king is dead, long live the king”. Uttrycket fångar just den paradox som också präglar Berkshire i dag: slutet på en era är samtidigt början på nästa.
Precis som historien inte upprepar sig men ofta rimmar, kommer Berkshire sannolikt inte att bli en kopia av sitt förflutna. Men dess kärna kommer att bestå. Ledare byts ut, epoker tar slut, men principer består.
