Så kan länder växa sig ur sina skulder

Svenska finanspolitiken har gett sig in i kampen med förhållandevis bra förutsättningar. Vi har en låg statsskuld och det har talats flera gånger om att Sverige kan kosta på sig budgetunderskott och öka statsskulden. Tyvärr kan inte detsamma sägas om andra europeiska länder. Sydeuropa sitter i en helt annan sits och behöver i dag extern hjälp för att finansiera sina stimulanser. I april talades det om att damma av gamla ”euroobligationer” som i dag kallas för ”corornaobligationer”.

Obligationerna skulle kunna sänka räntan för de länder med värst statsskuld, länder som Grekland och Italien med statsskulder på 140 respektive 180 procent av BNP. Eurogemensamma institutioner skulle gå ihop och på så vis bättra på kreditvärdigheten. I praktiken innebär det här att tyska skattebetalare skulle gå i borgen för italienska statens lån. Något som länge ansetts politiskt omöjligt, men kanske nödvändigt för att rädda eurosamarbetet.

När staten avgör vilka stimulanser som ska tas till vid ekonomisk nedgång är det en avvägning mellan vad som behövs i dag och vad som kan tänkas behövas i framtiden givet nutida förutsättningar och förväntade framtida utgångslägen. Det innebär att finanspolitiker behöver ta beslut kring huruvida det går att öka investeringar eller minska skatter utifrån normala mått och samtidigt hålla skulder i schack som svar vid ekonomiska chocker. Utrymme för utökade stimulanser ges av makroekonomiska omständigheter, marknadsläge och dynamiken av statsskulden som andel av BNP. Sistnämnda har stor betydelse när man analyserar ett lands förmåga att låna och agera kontracykliskt i recession.

En hög statsskuld som andel av BNP har visats sig vara negativt för länder när kriser uppbådas och nya finanser behövs. Oro för ökat riskpremium och då även lånekostnader sätter stopp. Något som däremot har skänkt viss lättnad för högt belånade länder med hög statsskuld och stort behov av stimulanser är dagens räntor. Tyvärr gör inte de låga räntorna jobbet ensamma utan den nominella tillväxten behövs även för att utvärdera lånetrenden.

Skillnaden mellan dessa två, räntan på statsskulden och nominella tillväxten, utgör dynamiken av ett lands statsskuld/BNP-förhållande. IMF har gjort en studie under andra hälften av det senaste decenniet och funnit att det här förhållandet minskat och därmed förbättrats för flertalet I-länder. Räntor har sjunkit och tillväxten tilltagit. Även om det här är fallet och väntas fortskrida kan det däremot ta ett tag innan vi ser en större påverkan på statsskulden/BNP eftersom länder betalar av sina lån över flera år. Länders framtida förmåga att låna beror därmed på utvecklingen av räntan kontra tillväxt. I teorin skulle länder faktiskt kunna växa sig ur sina skulder.

Hälsningar
Harald Wigerstedt
UA Umeå