Lösningar på penningpolitiska dilemman

Världen över har stater och centralbanker medel för att styra och kontrollera ekonomin. Penningpolitiken använder reporäntan som sitt primära medel för att stimulera och kyla ekonomin medan finanspolitiken kan investera mer eller mindre i samhället för att öka eller minska efterfrågan i ekonomin. Idag är vi en sits som inte har skådats tidigare. Vi har nollräntor och i vissa fall negativa räntor. Statsskulder är höga och kommer vara ännu högre när vi tagit oss igenom krisen.

Under och efter finanskrisen stimulerades ekonomin för att sätta fart på marknaden. Till viss del lyckades vi men tyvärr inte så bra som vi hoppats på. Under hela det senaste decenniet gjorde svenska centralbanken heroiska försök att nå upp till inflationsmålet på 2 procent. Vi nådde det med nöd och näppe men aldrig tillräckligt mycket för att höja reporäntan och kyla ner ekonomin. Vi lyckades alltså inte få tillräcklig fart på ekonomin trots omfattande åtgärder. Det ska betonas att detta är under en tid med högteknologisk utveckling och därmed goda förutsättningar för tillväxt. I stället kliver vi nu in i en ekonomisk kris med ett oladdat räntevapen sett till konventionell räntepolitik. Federal Reserve satt däremot på högre reporänta och kunde sänka den kraftigt inledningsvis i krisen. Men både europeiska centralbanken och Riksbanken blev tagna på sängen.

Förmodligen har den naturliga räntan (räntan som associeras med stabil inflation och hög sysselsättning) sjunkit sedan finanskrisen. Varierande perspektiv existerar kring huruvida detta kommer sig, allt från underskott i aggregerad efterfrågan (långsiktigt låg- eller ingen tillväxt) till alldeles för mycket skulder som byggts upp under recession (vinster används endast till att betala av befintliga lån). Men nyligen har utvecklade ekonomier med trovärdiga centralbanker sänkt räntan trots begränsad effekt. Vi har sedan tidigare insett att den närmsta framtiden kan komma att se ut som den gör idag. Därför har centralbanker tagit till nyare och mer okonventionella metoder inom penningpolitiken för att stimulera marknaden, en av vilka är ”forward guidance”. ”Forward guidance” är med andra ord kommunikationen som centralbanken för mellan samhället och sig. Målet är att förmedla det ekonomiska läget och det troliga framtida ränteläget. På så vis får investerare, bolag och hushåll viktig information att agera utifrån och med det hoppas centralbanken på att undgå överraskningar som påverkar marknaden och får priser att fluktuera. Det här skiljer sig från centralbankers tidigare sätt att kommunicera, genom att direkt signalera vilken väg man vill ta.

Däremot beror framgången av den här metoden på allmänhetens uppfattning av centralbankens trovärdighet att fullfölja sin ”policy”. Å ena sidan kan centralbanken välja att uttrycka sig mer generellt, utan att ge någon specifik information kring vilken väg man vill ta. Å andra sidan kan de välja att implementera ”forward guidance” och vara mer exakt. Det först nämnda ger centralbanken rum att agera vid eventuella överraskningar, men till risken att allmänheten inte tror på centralbankens intentioner att fullfölja sin ursprungliga plan. Det andra alternativet kan stärka marknadsförväntningar rejält och minska osäkerheter men till priset av reducerad förmåga att agera vid oförutsedda händelser. Resultatet är såklart ovisst och centralbanker kommer behöva fortsätta brottas med dessa två strategier för att få ett önskat resultat.

Med storskaliga tillgångsköp kan centralbanken stödja långsiktiga obligationers priser och pressa ner avkastningen, trotts korta räntors avkastning kring noll. Tillgångsköp implementerades av många utvecklade ekonomier under och efter finanskrisen. I den nuvarande pandemin har ytterligare omfattande tillgångsköp verkställts. Federal Reserve köper amerikanska statsobligationer och papper knutna till bostadslån i stor skala för att säkerställa en väl fungerande marknad. För tillfället köper ECB både statliga som privata tillgångar till ett värde av 750 miljarder euro. Litteraturen från finanskrisen hänvisar till liknande åtgärder som anledningen till ökad BNP och inflation. Stora stadsobligationsköp som dessa sänder även signaler om handlingskraft och vilken slags monetär politik man är villig att bedriva. Vissa ekonomer vädjar dock till försiktighet i dagens situation och hänvisar till oönskade konsekvenser vid fortsatt storskaliga centralbanksköp. De nämner risker som att ytterligare blåsa upp centralbankers balansräkningar med tillgångar vars kvalité är osäker. Samt uppfattningen kring centralbankers självständighet när de bedriver monetär finansiering.

Hälsningar
Harald Wigerstedt
UA Umeå